På dagens DN Debatt lanserar folkhälsominister Maria Larsson (kd) förslag för att minska skillnaderna i missbrukarvården mellan kommunerna. Även TT, SVT och Ekot har följt upp frågan.
Maria Larsson vill ta fram ny lagstiftning för att flytta bort missbrukarvården från kommunerna. Motivet är att det är alltför stora skillnader mellan kommunerna i hanteringen av missbruks- och beroendevård. Dessutom satsar regeringen 40 miljoner kronor för att skärpa granskningen av kommunernas sätt att erbjuda vård och boende inom missbruksvården. Anadra bloggare som kan sakfrågan menar att det är felräkningspengar.
Jag tänkte gå förbi sjävla sakfrågan och i stälelt ta upp principfrågan om hur mycket av välfärden som bör vara centralt styrd och hur mycket den ska tillåtas variera över landet. Man bör notera att ord som kommunalt självstyre inte förekommer i Maria Larssons artikel.
Jag menar att hon har rätt när hon vill ha en minsta nationell kvalitetsnivå i välfärden! Den enda gruppen som talar ofta och varmt om kommunalt självstyre är kommunpolitiker. Alla andra människor jag pratat med vill att vi ska ha en gemensam kvalitetsnivå i välfärden. Det finns inget stöd för att skolan i Hagfors ska vara bättre än den i Nacka eller att invånarna i Skåne ska få sjukvård av högre kvalitet än de som bor i Norrbotten.
För att få en gemensam nationell kvalitetsnivå för välfärden behöver vi dels slå fast för hela landet vad det ska innebära i någon typ av måldokument. Dessutom behövs nationella strukturer som följer upp, utvärderar och utövar tillsyn. Den medborgare som anser att de inte fått den välfärd som alla i Sverige ska få ska ha någonstans att vända sig.
Decentralisering och lokalt självstyre låter fint. Självklart måste organisationen och genomförandet vara baserat på lokala förhållanden, geografi och annat. Men det lokala beslutsfattandet bör hållas borta från frågor om kvalitetsnivå och innehåll.
Jag menar att kommunalt självstyre blivit ett mantra som politiker (framförallt i opposition) ständigt för fram. Nej, bort med det säger jag. I stället ska vi prata om en minsta nationell kvalitetsnivå i välfärden. Det innebär i sin tur att staten måste axla ansvaret för att alla kommuner/landsting/regioner har sådana ekonomiska förutsättningar att de klarar uppgiften.
Läs även andra bloggares intressanta inlägg om politik, kommuner, välfärd, kommunalt självstyre och regioner.
torsdag 24 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Man skulle ju möjligen kunna ha invändniner mot ditt resonemang utifrån flera aspekter. En skulle kunna vara den demokratiska - rent principiellt skulle man ju kunna hävda att lokalt beslutsfattande sker i närmare kontakt med de berörda och därmed gynnas ett medborgerligt inflytande/medbestämmande. En annan skule kunna vara att det faktiskt finns skillnader av regional/lokal karaktär varför centrala beslut kanske inte passar i den miljö där det skall implementeras.
Jag ber att tacka för de första kommentarerna på min pinfärska blogg!
Jag menar att man ännu mycket tydligare borde separera de lokala möjligheterna att påverka organisation och genomförande från de nationella besluten om mål och kvalitet. Jag tycker inte att de senare bör skilja sig åt beroende på lokala förutsättningar. Om Sverige var en federation som Tyskland kunde vi ha olika mål i skolan i olika regioner. Jag tycker att det vore sämre.
Svårigheten ligger väl i att beskriva mål och kvalitet utan att också beskriva organisation. Det syns rätt tydligt i samband med upphandlingar av välfärdstjänster som äldreomsorg o.dyl.
Du har helt klart en poäng, många frågor verkar kommunerna helt enkelt misslyckas med att hantera
Skicka en kommentar